18 november 2026 · Edith Care
En diagnos ska förklara, inte definiera.

Filosofen Fredrik Svenaeus, professor vid Södertörns högskola, skrev den 17 november en debattartikel i DN Kultur med rubriken ”Nu har diagnoserna blivit meningen med livet”. Han utgår från Socialstyrelsens nya rapport. Bland 10–17-åringar har nu drygt 11 procent en ADHD-diagnos och drygt 4 procent en autismdiagnos, och diagnoserna ökar snabbast bland flickor. Samtidigt minskar depression och ångest.
Svenaeus tes är att ADHD och autism har blivit personlighetsbeskrivningar. En depression ses som något man drabbas av och kan ta sig ur. En ADHD- eller autismdiagnos säger däremot något om vem man är. Därför, menar han, har diagnoserna börjat användas för att hitta en identitet.
Det nya svarta är alltså en personlighetsdiagnos i stället för en utmattning eller depression.
— Fredrik Svenaeus i DN
I boken Vem är normal? Så blev diagnoserna vår nya livsmening (Fri Tanke) driver han att diagnoserna inte längre är medicinska angelägenheter, utan drivs av kulturella berättelser och existentiella behov. Han ifrågasätter också nya begrepp som audhd, och skriver att frågeformulär och psykologiska test snarare borde ge underlag för ett existentiellt utforskande av vem man är än för en diagnos.
Svenaeus lyfter en viktig fråga, och mycket av det han skriver känner vi igen. En diagnos ska inte behöva bli hela ens identitet. Och ett test eller ett formulär räcker aldrig för att ställa en diagnos.
Från vår plats i utredningsarbetet ser vi samtidigt något mer. För att en ADHD-diagnos ska ställas räcker det inte att man är rastlös, impulsiv eller har svårt att koncentrera sig. Svårigheterna ska ha funnits sedan barndomen, synas i flera delar av livet och påtagligt försämra hur man klarar skola, arbete eller relationer. Det är just det en noggrann utredning ska pröva, med samtal, anhöriga, skoluppgifter, tidigare journaler och test som läggs bredvid varandra.
För väldigt många blir diagnosen därför framför allt en förklaring. Många vi pratar med beskriver hur de för första gången förstod varför vissa saker alltid har varit svåra. Det de oftast söker är rätt stöd, och att äntligen kunna sluta skämmas.
Vi tror att Svenaeus och vi landar nära varandra här. Hans varning är ett av de starkaste skälen till att utredningar måste göras rätt. Ställs diagnoser lättvindigt blir de precis det han varnar för, etiketter på personligheten. Ställs de efter en noggrann utredning blir de vad de ska vara, en förklaring som leder till rätt stöd.
Det som oroar oss mest är utredningar som görs för snabbt och med för lite underlag. Då kan en depression tolkas som ADHD, och tvärtom. Socialstyrelsen har själv slagit fast att utredningarna behöver vara breda. Vi skrev om det i artikeln Socialstyrelsen vill se breda utredningar. Det kräver tid.
Vår hållning är enkel. En diagnos ska förklara, inte definiera. Den ska vara resultatet av en noggrann utredning, inte en biljett för att få hjälp. Och stödet ska fortsätta efteråt, oavsett vad utredningen visar.
Det är därför Edith finns. Psykologen ska ha tid för människan och hela underlaget framför sig när bedömningen görs. Edith skriver anteckningarna och ett utkast till utredningen, men bedömningen är alltid psykologens.
Läs gärna hela artikeln hos DN. Samtalet om diagnoser blir bättre när de som gör utredningarna varje dag är med i det.